Debatt

Senast uppdaterad  29 maj


Att musik påverkar oss är inget nytt och att denna  påverkan kan vara både god och ond. Vi har tidigare haft en föreläsning av professor Töres Theorell som i sitt föredrag berättade att hälsan blir bättre hos den som sjunger i kör eller spelar instrument.

En spännande bok i detta ämne handlar om hur den bipoläre musikjournalisten Stephen Johnson fick sitt liv förändrat till det bättre av att lyssna på musik av Dmitri Sjostakovitj.

Boken finns också i svensk översättning:
Sjostakovitj förändrade mitt liv

 

 

Boken presenteras här utförligare

 

 

 

Den femte symfonin (1937) av Sjostakovitj hör till de mest spelade och brukar beskrivas som tonsättarens svar på berättigad kritik (från Stalin själv). Många menar att den skrevs under dödshot och att musiken måste följa statens principer för sann sovjetisk konst. Symfonin slutat också i strålande D-dur. Inspelningen är från Frankfurt. Dirigent är tyske David Afkham.

 


I april 1947 publicerades Albert Camus ”Maningstal till pestläkarna”, som nu kan publiceras i DN. Det kan läsas som en hyllning till dem som i vardagens små handlingar försöker bekämpa ondskan, skriver Per Svensson.

 


Gamla böcker får nytt liv under coronakrisen
En tio år gammal bok hamnade på topplistan och en nyöversatt klassiker ges ut tidigare än planerat. Bokbranschen anpassar utbudet efter läsarnas intressen under pågående coronapandemi.


Per Svensson: Albert Camus kunde ha skrivit om coronaviruset

Understreckare i Svd:
Jan Kjærstad:Nu behöver vi kämpa – som doktorn i Camus ”Pesten”


Romanen Pesten slår nya försäljningsrekord i epidemins fotspår

 


DN recenserar en nyöversättning av Pesten
Det börjar med råttorna och fortsätter med misstro. Men snart har pesten staden Oran i sitt grepp. Steve Sem-Sandberg läser Jan Stolpes nyöversättning av Albert Camus oroväckande aktuella roman ”Pesten”


Ola Andersson skriver i DN : Vi kan lära av pesten i Florens 1630
Åren 1630-31 härjade pesten i Florens. Staden sattes i karantän och kom undan lindrigt jämfört med Milano, Parma och Verona. En ny bok om den tiden påminner om att använda bästa tillgängliga kunskap i krislägen.

 


Författaren och Expressens kulturskribent Per Wirtén lyfter fram en bortglömd del av pionjären Elin Wägners politiska liv – och kärleksliv.
Expressen publicerar i dag ett exklusivt utdrag ur hans nya bok ”Europa, ständigt detta Europa. Elin Wägners förlorade kärlek.”


Radiodokumentär om Nelly Sachs: Efter flykten från Tyskland 1940 skrev Nelly Sachs sina dikter i mörkret om natten för att inte väcka sin sjuka mamma, där i ettan på Bergsundsstrand i Stockholm. Hon var 55 år när hon debuterade som poet, och tjugo år senare fick hon Nobelpriset i litteratur för att hon i sina verk ”med gripande styrka tolkar Israels öde”. Själv menade hon att det var hennes döde ungdomskärlek som var källan till skapandet, såret, och sin litterära metod kallade hon för genomsmärtning.


Cecilia Hansson presenterar sig själv:
Jag är författare, journalist och översättare från tyska. Mitt fokus ligger sedan många år på Centraleuropa, både ur ett kulturellt och politiskt perspektiv. Regionen är oerhört viktig för att förstå vad som händer i hela Europa idag. Med mina texter hoppas jag att kunna bidra till den förståelsen. 2017 utkom min bok ”Hopplöst, men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa.” I den intervjuade jag betydande författare och konstnärer från Österrike, Ungern och Rumänien. 2019 utkom min första roman – “Au pair.” Innan det hade jag skrivit fyra diktsamlingar och översatt två, och bott i Wien och Berlin.

Nu har hon skrivit sitt bidrag till serien Livet under corona – skriv historia med SvD


 

 

 



Kerstin Ekman var inte nöjd med att Ciceros dotter alltid skildrades som en blek avbild av sin far. I sin nya roman ”Tullias värld” har hon lyssnat till viskningarna från kvinnor som historieberättare i årtusenden ignorerat, till skillnad från dem som har förhärligats genom våldshandlingar.
Karin Thunberg
har mejl-intervjuat

BT recenserar: ”Tullias värld” är en berättelse om kvinnornas och myternas Rom. Men inte bara. Det är också ett slags ilsken folkbildning som på ett sätt tar vid där ”Grand final i Skojarbranschen” slutade: att försöka vara människa av kvinnokön i en värld där människor av manskön bestämmer.

Expressen recenserar: Kerstin Ekman tar sig an Ciceros dotter Tullia i sin nya bok.
Hanna Nordenhök njuter av en personlig bildningsresa.

DN recenserar: Vi vet nästan ingenting om de kvinnor som levde under de stora männens tid. Kerstin Ekman dyker ned i antiken och räddar Ciceros dotter Tullia. Ulrika Milles läser en essäbok med skönlitterära kvaliteter som kretsar kring gränser och våld.

LitteraturMagazinet recenserar: Kerstin Ekmans nya bok ”Tullias värld” är inte en roman. Det som författaren lyckas vaska fram om sitt objekt räcker inte. Det kanske heller aldrig var tanken. Det vi vet om Tullia består av de rader fadern Cicero tillägnat henne i sina brev. En älskad dotter var hon.

SvD recenserar: I ”Tullias värld” gläntar Kerstin Ekman på dörren till ett kvinnoliv i romarriket, såsom hon föreställer sig det. Tullia är en ny syster till alla de kvinnor som har befolkat Ekmans romaner; alla de kvinnor som inte tagit plats i historieskrivningen. 

SkD recenserar: I Tullias värld väcker Kerstin Ekman liv i en i det närmaste fullständigt okänd historisk personlighet, och växlar perspektiv mellan Tullias liv och sitt eget. Något som fångar tidningens litteraturkritiker Thomas Almqvist.

Förlaget presenterar

Engelska Wikipedia presenterar


NYHET Språkkrönika av universitetslektor Lena Lind Palicki
För 75 år sedan fick barn inte dua vuxna – ja, helst skulle de över huvud taget inte öppna munnen. Men en viss flicka vände helt upp och ner på språkbruket när hon 1945 gjorde entré
.

 

 


Kriget tog slut  för 75 år sedan. Men vi bör också minnas att för 75 år sedan kom den första boken ut om Pippi Långstrump. Det var i november det året och sedan var inget som vanligt för Astrid Lindgren och för svensk barnuppfostran. Göran Greider ger exempel på kritiken. Pippi kan i dag ses som feminist men hon hade föregångare i starka unga flickor, inte minst Anne på Grönkulla. Se Expr DN SvD


Gunilla Brodrej i Expressen har kritiska synpunkter på den nya tjocka antologin Pippiperspektiv som kommit med texter av olika experter. Och hon har även skrivit om filmen Unga Astrid.


Filmen finns i 13 avsnitt på SvtPlay.

 


Beerwaldhallen firade stort.

 

 


DEBATT I DN:
Vad sade påven – och vad teg han möjligen om? De nyöppnade arkiven i Vatikanen kan kasta ljus över katolska kyrkans omdebatterade roll i Förintelsen. Svante Weyler läser en rafflande undersökning i tyska Die Zeit.

 

 


Nazi-arkitektur: Bort med dessa skulpturer!

Debatt i Die Zeit:
Efter att de högerextrema blivit starkare ser vi annorlunda på det arkitektoniska arvet från Hitler-tiden. På platser som Olympiastadion i Berlin lever nazipropagandan vidare. Det kan inte fortsätta så.(Min översättning och min inlagda länk/Fride)

NS-Architektur: Weg mit diesen Skulpturen!

Nach dem Erstarken der Rechtsextremen blicken wir anders auf das architektonische Erbe der Hitler-Zeit. An Orten wie dem Berliner Olympiagelände lebt die NS-Propaganda fort. Das kann so nicht bleiben. Ein Appell

Skulpturen är gjord av Joseph Wackerle.

Här kan man göra en hänvisning till att stadsdelen EUR i Rom finns kvar än i dag, även den många meter höga fris som skildrar Italien från forntid till våra dagar och som slutar nederst med Mussolini till häst framför sina trupper. Jag har sett den med egna ögon i EUR på en byggnad./Fride

 


Sigrid Combüchen recenserar:
Vad blev det av Europa efter de två världskrigen? Kunde det ha blivit något annat än dagens EU, något som mer liknande Elin Wägners radikalpacifistiska vision? Sigrid Combüchen läser två nya böcker om Europa – en med och en utan personlig reflektion.

Även Expressen har skrivit om Elin Wägner och en av de nya böckerna.

 

 


SvtPlay visar:
Den svenska ”pilsnerfilmen” Kalle på Spången har väl inget med kriget att göra? Det är väl bara en oförarglig komedi med Edvard Persson som rund och glad gästgivare i Skåne? Men säg inte det. Enligt denna källa finns det en fjärde vers, skriven av Edvard Persson själv, till den berömda sången som en besk tidskommentar år 1939. Och denna källa Imdb berättar att man i Danmark under två år gick och såg denna film, som underhållning förstås men också som en protest mot Hitler och alla UFA-filmer som annars visades Filmen finns kvar till i början av juni och hittas därefter r./Fride


The Times: Never give up: Queen sends message of VE Day hope
Our streets are not empty but filled with love, monarch says in televised address


The Guardian
VE Day was the spark for change. Coronavirus could be too

I remember the euphoria of 8 May 1945, and the push for a fairer society that followed. The parallels today are striking
By Joan Bakewell

 

 


Den tyske författaren Siegfried Lenz känner vi från svenska skolan mest för romanen Tysktimmen från 1968 (filmad 2019). Han skrev redan 1951 boken Överlöparen, men den kom inte ut förrän 2016, efter författarens död. Den handlar om krigets röriga slutskede och tyska soldater som hamnar i ingenmansland. Lenz själv var som soldat bara i äldre tonåren när han deserterade i Danmark och blev krigsfånge hos de allierade. Han tjänstgjorde i lägret som tolk./Fride

 

 

 

Denna roman har nu blivit film och visas av SvtPlay och presenteras så här: Walter är posterad i Polen sommaren 1944. Hans sadistiska befäl tvingar honom att utföra allt mer brutala uppdrag och Walter känner stor skuld, samtidigt som han känner sig tvingad att uppfylla sin plikt. Kappvändaren är en tysk miniserie i två delar nyproducerad till 75-årsminnet av andra världskrigets slut i Europa.

Först delen av två recenseras i DN och SvD.


Som väntat har Aftenposten i Oslo uppmärksammat fredsdagen stort med många olika sorters artiklar. De norske krigsfangene
Nesten 44.000 nordmenn satt fengslet under krigen. For første gang er informasjon om dem samlet i et offentlig, søkbart fangeregister. I denne artikkelserien forteller vi noen av deres historier.


På båda  sidor om gränsen mellan Danmark och Tyskland utkommer dagstidningar som vänder sig speciellt till minoriteterna på ”fel” språk. I den danska tidningen Flensborg Avis  på tyska sidan hittade jag en intressant kommentar på ledarsidan + en påminnelse om vad som hände där under de allra sista veckorna av kriget med män som Dönitz, Jodl och Speer (och andra som lyckades fly till Spanien)./Fride


HAMBURG 1948
Denna film i färg och med pålagt ljud visar unika bilder med glada barn som leker i ruinerna och åker rullskridskor men också det hårda arbetet med att återuppbygga staden. Efter tre år som vi ser återstår mycket, men staden verkar sjuda av liv./Fride

Beeindruckende Filmaufnahmen über die Nachkriegszeit in Hamburg. Die Aufnahmen dokumentieren das Leben in den Ruinen der zerstörten und von den Briten besetzten Stadt und den Wiederaufbau. Die Aufnahmen wurden nachträglich vertont. Produktion: Kronos Media


NEDERLAG OCH BEFRIELSE
British Pathé-film från 1945.
Berlin. Various shots of the deserted and ruined streets of Berlin some famous buildings shown. Field Marshal Keitel entering the room at the Russian Berlin Headquarters to sign the surrender. (…) Close up shot of Red Army Marshal Georgi Zhukov countersigning the surrender.

 


K Special: Vogue-modell, musa och krigsfotograf; Lee Miller hade många liv. (…)  Fram träder en kvinnlig pionjär som trotsade alla förväntningar. Hon har framförallt blivit omtalad av eftervärlden för sina fotografier tagna under andra världskriget. Utmärkande för hennes bilder är den surrealistiska undertonen. En film från 2020 av Teresa Griffiths.


Från Hollywood kom regissören George Stevens för att filma slutfasen av kriget. Nu finns femton minuter restaurerad färgfilm från olika städer i Tyskland sommaren 1945 och framåt./Fride

Stevens filmade också inifrån de befriade lägren.


Och en lång film i svartvitt visar (med bara tyskt tal) ger en version av hur det var i Tyskland under de allierade: ruinerna och arbetet att bygga upp men också oron för delningen i väst och öst./Fride
Berlin unter den Alliierten (1945 – 1949)

 


Tor Hallstedt, en av våra HUM-medlemmar, hälsar följande (länkarna till bilden och till journalfilmer är mina tillägg/Fride):

Jag vill gärna bidraga med mitt minne av upplevelsen av krigsslutet 1945. Jag var då i 11-årsåldern och bodde på Söder i Stockholm. Efter middagen den dagen då Tyskland kapitulerade, fick jag följa med pappa ner på stan. Det som jag minns starkast var alla lyckliga människor som liksom vi tagit sig till Kungsgatan för att uttrycka sin glädje över att kriget äntligen var slut och att nazisterna var besegrade. Det verkade som om alla papperskorgar i husen tömts genom fönstren ut på Kungsgatan den dagen. Gatan var fylld med vita pappersark och lyckliga människor. Trafiken bestod mest av spårvagnar och gående. Övrig trafik försökte nog i möjligaste mån att hitta andra vägar.

Tidningarna hade undan för undan redovisat nazisternas reträtt med kartor så att man kunde följa hur fronten försköts. Jag tror att alla kände en stor lättnad dels för att kriget var slut, dels över att Sverige inte blivit indraget i kriget. Visst hade vi märkt av kriget genom till exempel brist på allt möjligt, vilket resulterade i ransoneringar eller brist. Ransoneringarna avbröts inte direkt efter krigsslutet utan togs bort efter hand allteftersom varutillgången tillät.

Det tog givetvis tid innan allt blev som vanligt igen efter det att kriget hade tagit slut. Men på sommaren fick jag åka och hälsa på hos mormor och kusinerna i Göteborg. Det hade jag inte fått under kriget eftersom Göteborg ”låg för nära kriget”. Jag minns när vi kunde köpa bananer och vispgrädde igen. Det sas visserligen att det förekom bananer tidigare, men att de var förbehållna barn på sjukhus.
https://www.oppetarkiv.se/video/2764073/journalfilm-fredsdagen-1945-firas-i-goteborg
https://www.oppetarkiv.se/video/2727631/journalfilm-fredsdagen-1945-firas-i-stockholm

En annan HUM-medlem hälsar följande (boklänken har jag lagt till/Fride):

Per Svensson trycker på en öm punkt. Fick mig att tänka på att Föreningen Norden lokalt fyllde 75 år förliden mars månad och då jag tittade på protokollen från den tiden
med salig Ragnar Gullstrand som ordf. – så slog det mig att det fanns en verklig iver att ställa upp för just NORDEN från etablissemanget i lilla Nyköping! Då skulle det manifesteras i stora folkmöten med musik, sång och tal. Stora torget i Nyköping fylldes – hade man dåligt samvete??

En läsning som jag prövat i april har varit Ivar Lo-Johanssons memoarer med Proletären som start. Han reste i Europa efter första världskrigets slut och skriver om besöket i Berlin på ett fascinerande sätt – jfr Stig Dagermans ”Tysk höst”, som ju är en verklig omskakare – ett mästarprov. Ivar Lo stannade bara några dagar med uppehållsbiljett och for vidare till Paris – men hans iakttagelser är framsynta (de bygger på hans dagböcker från resan 1919).

Ja, detta kan man sysselsätta sig med i coronatider – ute på landstället – där det numera finns bredband och där SVT-play ibland står för underhållningen.


Olof Jonmyrens ledare lördagen den 9 maj.

 

 

 

 

 


Angela Merkel lägger ned en krans, Elizabeth II håller tal och Ryssland inviger en hyllningskatedral – 75-årsdagen av Nazitysklands kapitulation högtidlighålls, om än i covids skugga. Samtidigt påminner nysläppta dokument om hur nära det var att ”segerdagen” gick till historien som den 7 i stället för den 8 och 9 maj.

DN:s Berlinkorrespondent skriver: Miljoner döda, en kontinent i ruiner och en moral slagen i spillror blev arvet från Nazityskland som för precis 75 år sedan undertecknade den villkorslösa kapitulationen. Men i dag är Berlin ett levande bevis på att det går att ta sig vidare ur en katastrof, utan att glömma hur man hamnade där, skriver

 

 


DN:s ledarredaktion skriver 8/5 2020: Trekvarts sekel efter andra världskriget minns vi nazismens brott mot mänskligheten. Ingen ska glömma att kommunismen tog vid.

 

 


Per Svensson i DN den 7 maj sammanfattar: Den 7 maj 1945 hälsade Stockholm freden efter andra världskriget. Kungsgatan i konfettiregn har präglats in i det kollektiva medvetandet. Men det fanns också underströmmar av skuldkänslor.

 

 


Klas Åmark i SvD den 7 maj 2020: I dag är det 75 år sedan en hel värld jublade över Nazitysklands stora kapitulation efter andra världskriget. Efter ruset följde för Sveriges del ett efterkrigsprogram i 27 punkter, vitböcker om neutralitetspolitiken och en vardag med stigande antal skilsmässor och självmord.

 


Så såg Finlands sak under kriget ut från Sverige
Den finske diplomaten Georg Gripenbergs dagböcker från finska fortsättningskriget är en lektion i överlevnad och kamp, i moral och realpolitik. De borde läsas av alla som vill förstå vilka mekanismer som sätter in när stormakter har intressen att bevaka, skriver Anna-Lena Laurén.

 


Vetenskapsradion: Karnevalsstämning på Kungsgatan och jubelrubriker i dagstidningarna. Det har gått 75 år sedan andra världskriget tog slut i Europa, men hur upplevdes egentligen freden och den sista nervkittlande krigsmånaden? Tobias Svanelid samtalar med historikerna Yvonne Hirdman och Klas Åmark för att närma sig känslorna av hopp och lycka, men också skam, ångest och insikten om att Sverige hade kunnat göra mer.

Hirdmans bok i Vetenskapsradion.

 

 

 

 


 

 


Hufvudstadsbladet har intervjuat:

I över trettio år har Hédi Fried berättat för skolbarn om Förintelsen. Nu skildrar hon för första gången de traumatiska händelserna i en barnbok, illustrerad av Stina Wirsén. Duon i Sverige är övertygad om att även de minsta kan ta till sig dess budskap.

 


Vid krigsslutet var freden ännu avlägsen

Ove Bring i SvD i augusti 2015: Freden efter andra världskriget gav inte bara upphov till FN, utan också till nya kränkningar av mänskliga rättigheter, kolonialkrig och påtvingade folkförflyttningar. Det konstaterar Ian Buruma i ”År noll”.

DN om Ian Buruma.


Barbro Eberan i SvD i maj 2015:

I dagarna är det 70 år sedan Tredje riket slutgiltigt bröt samman. Då Hitler hade begått självmord den 30 april undertecknades Tysklands villkorslösa kapitulation på uppdrag av hans efterföljare amiral Karl Dönitz: i det västallierade högkvarteret i Reims den 7 maj och dagen därpå i det sovjetiska högkvarteret i Berlin-Karlshorst. I västvärlden firades fredsdagen den 8 maj som det godas seger över det onda, i Sovjet den 9 maj som kommunismens seger över fascismen.


Johan Östling skriver om Tysk höst av Stig Dagerman, understreckare i SvD från 2007.

Förlaget presenterar boken så här:

Stig Dagermans mest unika uppdrag som journalist var när Expressen föreslog att han skulle åka till Tyskland hösten 1946. Landet låg i spillror efter kriget och rapporterna därifrån var få och motstridiga.

De artiklar han skrev under sin resa samlades sedan i boken Tysk höst, som kommit att framstå som ett unikt verk i genren.

På många sätt grundmurade Stig Dagerman med Tysk höst ryktet om sig som en av Europas främsta litterära röster. Hans sätt att skriva journalistisk prosa har varit stilbildande, och hans rapport från ett krossat Tyskland har genom åren blivit en viktig studie av krigets brutala efterverkningar…


Debattinlägg av Leif Lewin i SvD om coronakrisen och svenskarna under andra världskriget.

 

 


Vi kan få kraft av deras kamp

I dag minns vi freden för 75 år sedan. Glädjeyran men också allt ofattbart. Efteråt skulle krigsförbrytarna dömas och städerna byggas upp. Hur hade krigsåren varit för de civila och judarna, och hur skulle flyktingarna hitta ett nytt liv? Några olika svar finns i en tv-dokumentär och tre nya böcker.

Denna artikel har jag skrivit själv inför fredsdagen för 75 år sedan den 8 maj 1945. Se den därför som ett debattinlägg. /Fride



LITTERATURDEBATT

NYTT 06 maj

Kerstin Ekman har hållit ett tal till 150-årsminnet av Hjalmar Söderbergs minne. Det handlar förstås om honom och hans böcker men vidgar sig till ett försvar för att författare måste hitta på och fabulera för att det ska bli bra romaner, även i de fall där berättelsen av självbiografiska drag. Men hon ger också exempel på hur lätt det då kan bli missförstånd om inte läsarna är införstådda med att även autofiktion, som genren kallas i dag, innehåller påhittade inslag.

Nu kommer ett TUNGT debattinlägg om mänsklighetens framtid, och den är kanske plats att något varna den som inte är bekant med filosofen Torbjörn Tännsjö och hans sätt att tänka och resonera. Och man måste inte hålla med honom i slutsatserna och inte heller i hans sätt att tolka Naess och Hedenius och andra filosofer. Men läs gärna – utan att deppa ihop, är väl mitt tillägg. /Fride

 

”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort” ???

I går kom nyheten om minst 290 döda och 500 sårade efter bomberna i Sri Lanka. Än så länge vet vi inte vem eller varför.

Uppenbart är dock att det hela tiden och av olika skäl finns många som har kan tänka sig att använda våld som medel att uppnå sina syften. Så har det säkert alltid varit, om vi inte tror på att vi skulle ha vårt ursprung i ett PARADIS, som vi sedan har förlorat enligt sådana som Milton.

Ondskans problem eller teodicéproblemet hör ju bland annat hemma i filosofins historia. En del finner viss tröst i de olika lösningsförslagen, andra inte alls,  tycker snarast att förnuftiga resonemang att bortresonera gör smärtan värre. Och i en filosofilärobok berättas hur en elev efter en sådan lektion oroligt frågade sin lärare: ”Blir då världen aldrig god?”

En optimistisk syn på framtiden hade Esaias Tegnér, åtminstone i flera av de välkända antologistyckena, i mindre grad i sitt eget liv som förmörkades av återkommande depressioner (”mjältsjuka” kallades det då, enligt humoralpatologin):

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Nu kära humanister, ni minns väl slutstrofen i dikten DET EVIGA:

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
så bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Kanske är det tveksamt om man seriöst i dag ska våga citera ett så här idealistiskt tyskt och platonskt tänkande (ur början av Epilogen)?

Ty detta är det härliga hos mänskan
att hon kan fatta tingens inre väsen,
ej vad de synas, men vad de betyda;
och verkligheten, vart vårt öga ser,
den är symbolen endast av ett högre.

Ännu svårare blir det väl, som här, från slutet av den långa och retoriskt vältaliga Epilogen, speciellt om man tänker på att man vid denna magisterpromovering i Lund år 1820 alldeles självklart bara hade manliga doktorander.

Med detta hopp jag hemförlovar er,
I ädle ynglingar, I ljusets svurne,
det evigas apostlar uti Norden!
Gån ut, prediken evangelium,
det sannas evangelium, det skönas,
det glada budskap från en bättre värld
där allt är gudafrid och himlaklarhet.

Det dröjde till att John Stuart Mill skrev om förtrycket av kvinnorna (1869) och till att en kvinna som Elfrida Andrée med stöd av sin fader blev en av de första att deltaga i högre studier och avlägga examen. Det var efter mitten av seklet.

Med vårt perspektiv bakåt framstår väl också Tegnér som en tveksam smakdomare, när han ville ha stora och praktiska kyrkor (s k Tegnérlador) och gärna såg att de gamla revs, dock inte kyrkan i Granhult, varifrån han lär ha körts bort av uppretade kyrkobesökare när han föreslog rivning.

 

Ett förhoppningsvis roande PS med tanke på det som här nedanför skrivs om Esaias Tegnér, på det att vi icke må glömma att Gustaf Fröding minsann också var en verskonstens mästare och att han med nästan femtio års distans år 1894 kunde våga sig på att vara icke allenast vördnadsfull mot Hans högvördighet.

Gustaf Fröding: Hans högvördighet biskopen i Växjö (ur Nya dikter)

Det lider mot slutet av biskopskalaset
och biskopen klingar med gaffeln mot glaset
och fyller det bräddfullt med skummande vin
och blinkar i smyg åt sin vän Heurlin.

Prostinnorna tystna, kaplanskorna tiga,
och halvmätta suckar av vördsamhet stiga
ur prostarnas djup, och bedrövat och tungt
mot tallriken blickar kaplan och adjunkt.
Av lyssnande andakt gå moln genom salen
i väntan på ett av de frejdade talen,
där biskopen plägar att utsmycka tron
med tankfulla bilder och klangfull ton.

Men Foibos Apollon i gnistrande char
olympisk och ljus över Thule far,
och strålar från gudomens härlighet stanna
bland lockarnas virrvarr kring biskopens panna
och skänka ett tycke av grekisk stil
åt biskopens fina, förnäma profil.
/- – -/

Men snart går en viskning i lönn genom salen:
”Herr biskopen blickar för djupt i pokalen,
om detta får gå, så blir biskopen galen!”
Från hus och till hus går den stora skandalen
i hela den småländska jämmerdalen.

– – –

För en vecka sedan kom nyheten att Notre-Dame i Paris brann. För många var säkert första reaktionen att det inte kan vara sant. Men det var sant, och mycket har sagts och skrivits.

Här finns nu ett litet urval av allt som skrivits, och det ska ses som debattinlägg som nog ändå säger en hel del om vår tid och kanske kan intressera även den humanist som vill vara religiöst och politiskt obunden, vilket ju är en portalparagraf i våra statuter.

Björn Wiman: Man kan sörja både Notre-Dame och vår civilisations framtid – samtidigt (DN)

Marie Darrieussecq: Träden födde Notre-Dame, Seine räddade henne

(DN)

Johanna Frändén: Branden i Notre-Dame var ingens fel – nästa gång kan den vara vår (AB)

”Ringaren i Notre-Dame” i topp efter branden  Klassiska romanen toppar försäljningslistan (AB)

Zara Larssons ilska mot miljardärerna – efter branden i Notre Dame (AB)

Magnus Falkehed: Tusenårig historia av snille, smak och geni (Expr)

Daniel Sjölin: Det är så här slutet på världen ser ut (Expr)

Joel Halldorf: Därför bygger vi inga katedraler längre (Expr)

Maria Ludvigsson i SvD hänvisar till Tomas Tranströmer och dikten Romanska bågar. Den finns inläst av författaren och kommenterad i Corren.

Ett PS också om Notre-Dame i form av en krönika av Johan Croneman. ”När annars skulle vi jämföra Notre-Dame och naturkatastrofer om inte nu?” (DN) /Fride

DEN BELÄGRADE HUMANISMEN

Sven Delblanc höll detta föredrag i samband med att vi firade 50-årsjubileum, och Uno Dewoon gjorde då denna illustration i protokollsboken. Det bör alltså ha ha varit 1984.

Med tanke på dagens debatt om humanismens roll skulle det ha varit intressant att veta vad Sven Delblanc tog upp i sitt föredrag. Kanske är det någon av er som minns? Det verkar vara just det tal som Delblanc-sällskapet har publicerat i en bibliografi.

Den kämpande humanismen

Pär Lagerkvist och essän Den knutna näven (1934)

Före och under Andra världskriget manade Pär Lagerkvist till kamp för de humanistiska värdena. I essän ”Den knutna näven” ser han Akropolis i Athen som en försvarsklippa för humanismen mot diktaturernas barbari. ”Den kallar sina trogna, samlar dem på nytt kring det dyrbaraste de äger. Inte till skönhetssyner, inte till drömmar och dådlöshet. Men till kamp! Till hänsynslös, outtröttlig kamp! Till k ä m p a n d e humanism. Den knutna näven”. /Tack till Torvald som påminde om detta.

Wikipedia berättar mer:
Kort efter Bödeln gjorde Lagerkvist en resa till Grekland och Palestina, som formade sig både till ett slags pilgrimsfärd till den västerländska civilisationens källor och en markering av att de idéer de stod för nu var under hot. I Den knutna näven (1934) beskriver han sina möten med Aten, Delfi och Jerusalem och formulerar samtidigt kraftfulla appeller gentemot fascismens våldsdyrkan, inhumanitet och antiintellektualism — och mot den senfärdighet att ta detta på allvar som han såg omkring sig. När kriget kom 1939 stod Lagerkvist på Gestapos dödslistor inför en eventuell tysk invasion av Sverige.

Den politiske Pär Lagerkvist

I februari 2011 skrev Peter Englund så här i sin Akademiblogg:

I onsdags var det så kallad ”Kväll på Akademien”, och temat var ”Den politiske Pär Lagerkvist”. Det är en ofta bortglömd sida av honom…

Objektet, Pär Lagerkvist, låg fast där i mitten, men belystes sedan från olika håll, dels av den nuvarande innehavaren av stol nummer åtta, Jesper Svenbro, dels av litteraturvetarna Håkan Möller och Margareta Petersson, men även av Pärs son Bengt…

Kvällen fick en oväntat stark avslutning, i och med att objektet själv, Pär Lagerkvist, fick sista ordet. Detta i form av två ljudinspelningar med hans röst. Själv fick jag faktiskt små rysningar av att höra hans nyårstal från 1941, som då sändes i radion…

En sida ur Pär Lagerkvists manus till detta nyårstal 1941 visar hur han strukit och ändrat och förberett hur lång tid uppläsningen skulle ta:

 

 

En knuten näve — är det inte alltid detsamma som våld för en humanist?

Eller kan vi hålla med?:
Den knutna näven är en symbol för motstånd mot övermakt, skriver Henrik Arnstad i en essä i Tidningen Vi, och denna essä behandlas i Nya Kultursörens blogg.

Fotografen David Lagerlöf tog det berömda fotografiet av Tess Asplund som protesterade mot Nordiska motståndsrörelsen på 1 maj i Borlänge.

 

En understreckare om Pär Lagerkvist.


DEBATT om språket

Denna debatt är PRINCIPIELLT intressant för en humanist, eller hur? Skyltar med två språk är självklara i många tvåspråkiga länder. Men ska vi ha enspråkiga skyltar bara på engelska i Sverige med tanke på sådant som internationalism och turister? Varuhuset svarar här.

 


Magnus Bremmer i DN den 15 mars:

Den frånvarande humanisten kan vitalisera vårt fantasilösa idéklimat
(nu är artikeln upplåst)

Svar av Isak Hammar den 22 mars:

Den klassiska folkbildaren kanske tillhör historien
Isak Hammar är verksam inom tankesmedjan Humtank.

Svar av Magnus Bremmer den 25 mars

Det krävs humanistiskt nytänkande i alla led
 NYTT: Folkbildaren Mattias Lundberg: Humanistiska forskare måste försöka nå ut bättre

En tidigare krönika bidrog till att starta denna debatt:
Johan Croneman: Släpp loss forskarna i debatten – och gärna i opposition mot journalister som går på tomgång

Noteras bör här att Magnus Bremmer år 2018 fick Svenska Humanistiska Förbundets stipendium till yngre humanist. Han är kulturjournalist, kritiker och litteraturvetare och verksam från Stockholm.

Han är också verksam på webbplatsen ANEKDOT Det digitala bildningsmagasinet

 


Debattartikel om vad humaniora och humanism kan ha för uppgifter i dag

NYTT: Kanske vill du läsa vad som nyligen publicerades i Finland i den svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladet. Artikeln hade rubriken Hurra för humaniora! och är skriven av Bengt Wahlström som är svensk civilekonom, omvärldsanalytiker och författare med framtidsfrågor som specialitet.

INGRESSEN VAR FÖLJANDE: Humanioras ställning stärks när det behövs hjälp att tolka de stora samhällsförändringarna som klimathot, robotar och algoritmer. Men såväl innehåll som förpackning måste anpassas till hur världen ser ut i dag.

”Slutsatsen blir att de två kanske största utmaningarna vi människor står inför i dag – kampen mot klimathotet och hanteringen av den digitala transformationen – båda behöver ett allt större inslag av humaniora, för att kunna utvecklas optimalt. Men frågan är om denna insikt automatiskt innebär en renässans för humaniora?”