Debatt


LITTERATURDEBATT

NYTT 06 maj

Kerstin Ekman har hållit ett tal till 150-årsminnet av Hjalmar Söderbergs minne. Det handlar förstås om honom och hans böcker men vidgar sig till ett försvar för att författare måste hitta på och fabulera för att det ska bli bra romaner, även i de fall där berättelsen av självbiografiska drag. Men hon ger också exempel på hur lätt det då kan bli missförstånd om inte läsarna är införstådda med att även autofiktion, som genren kallas i dag, innehåller påhittade inslag.

Nu kommer ett TUNGT debattinlägg om mänsklighetens framtid, och den är kanske plats att något varna den som inte är bekant med filosofen Torbjörn Tännsjö och hans sätt att tänka och resonera. Och man måste inte hålla med honom i slutsatserna och inte heller i hans sätt att tolka Naess och Hedenius och andra filosofer. Men läs gärna – utan att deppa ihop, är väl mitt tillägg. /Fride

 

”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort” ???

I går kom nyheten om minst 290 döda och 500 sårade efter bomberna i Sri Lanka. Än så länge vet vi inte vem eller varför.

Uppenbart är dock att det hela tiden och av olika skäl finns många som har kan tänka sig att använda våld som medel att uppnå sina syften. Så har det säkert alltid varit, om vi inte tror på att vi skulle ha vårt ursprung i ett PARADIS, som vi sedan har förlorat enligt sådana som Milton.

Ondskans problem eller teodicéproblemet hör ju bland annat hemma i filosofins historia. En del finner viss tröst i de olika lösningsförslagen, andra inte alls,  tycker snarast att förnuftiga resonemang att bortresonera gör smärtan värre. Och i en filosofilärobok berättas hur en elev efter en sådan lektion oroligt frågade sin lärare: ”Blir då världen aldrig god?”

En optimistisk syn på framtiden hade Esaias Tegnér, åtminstone i flera av de välkända antologistyckena, i mindre grad i sitt eget liv som förmörkades av återkommande depressioner (”mjältsjuka” kallades det då, enligt humoralpatologin):

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Nu kära humanister, ni minns väl slutstrofen i dikten DET EVIGA:

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
så bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Kanske är det tveksamt om man seriöst i dag ska våga citera ett så här idealistiskt tyskt och platonskt tänkande (ur början av Epilogen)?

Ty detta är det härliga hos mänskan
att hon kan fatta tingens inre väsen,
ej vad de synas, men vad de betyda;
och verkligheten, vart vårt öga ser,
den är symbolen endast av ett högre.

Ännu svårare blir det väl, som här, från slutet av den långa och retoriskt vältaliga Epilogen, speciellt om man tänker på att man vid denna magisterpromovering i Lund år 1820 alldeles självklart bara hade manliga doktorander.

Med detta hopp jag hemförlovar er,
I ädle ynglingar, I ljusets svurne,
det evigas apostlar uti Norden!
Gån ut, prediken evangelium,
det sannas evangelium, det skönas,
det glada budskap från en bättre värld
där allt är gudafrid och himlaklarhet.

Det dröjde till att John Stuart Mill skrev om förtrycket av kvinnorna (1869) och till att en kvinna som Elfrida Andrée med stöd av sin fader blev en av de första att deltaga i högre studier och avlägga examen. Det var efter mitten av seklet.

Med vårt perspektiv bakåt framstår väl också Tegnér som en tveksam smakdomare, när han ville ha stora och praktiska kyrkor (s k Tegnérlador) och gärna såg att de gamla revs, dock inte kyrkan i Granhult, varifrån han lär ha körts bort av uppretade kyrkobesökare när han föreslog rivning.

 

Ett förhoppningsvis roande PS med tanke på det som här nedanför skrivs om Esaias Tegnér, på det att vi icke må glömma att Gustaf Fröding minsann också var en verskonstens mästare och att han med nästan femtio års distans år 1894 kunde våga sig på att vara icke allenast vördnadsfull mot Hans högvördighet.

Gustaf Fröding: Hans högvördighet biskopen i Växjö (ur Nya dikter)

Det lider mot slutet av biskopskalaset
och biskopen klingar med gaffeln mot glaset
och fyller det bräddfullt med skummande vin
och blinkar i smyg åt sin vän Heurlin.

Prostinnorna tystna, kaplanskorna tiga,
och halvmätta suckar av vördsamhet stiga
ur prostarnas djup, och bedrövat och tungt
mot tallriken blickar kaplan och adjunkt.
Av lyssnande andakt gå moln genom salen
i väntan på ett av de frejdade talen,
där biskopen plägar att utsmycka tron
med tankfulla bilder och klangfull ton.

Men Foibos Apollon i gnistrande char
olympisk och ljus över Thule far,
och strålar från gudomens härlighet stanna
bland lockarnas virrvarr kring biskopens panna
och skänka ett tycke av grekisk stil
åt biskopens fina, förnäma profil.
/- – -/

Men snart går en viskning i lönn genom salen:
”Herr biskopen blickar för djupt i pokalen,
om detta får gå, så blir biskopen galen!”
Från hus och till hus går den stora skandalen
i hela den småländska jämmerdalen.

– – –

För en vecka sedan kom nyheten att Notre-Dame i Paris brann. För många var säkert första reaktionen att det inte kan vara sant. Men det var sant, och mycket har sagts och skrivits.

Här finns nu ett litet urval av allt som skrivits, och det ska ses som debattinlägg som nog ändå säger en hel del om vår tid och kanske kan intressera även den humanist som vill vara religiöst och politiskt obunden, vilket ju är en portalparagraf i våra statuter.

Björn Wiman: Man kan sörja både Notre-Dame och vår civilisations framtid – samtidigt (DN)

Marie Darrieussecq: Träden födde Notre-Dame, Seine räddade henne

(DN)

Johanna Frändén: Branden i Notre-Dame var ingens fel – nästa gång kan den vara vår (AB)

”Ringaren i Notre-Dame” i topp efter branden  Klassiska romanen toppar försäljningslistan (AB)

Zara Larssons ilska mot miljardärerna – efter branden i Notre Dame (AB)

Magnus Falkehed: Tusenårig historia av snille, smak och geni (Expr)

Daniel Sjölin: Det är så här slutet på världen ser ut (Expr)

Joel Halldorf: Därför bygger vi inga katedraler längre (Expr)

Maria Ludvigsson i SvD hänvisar till Tomas Tranströmer och dikten Romanska bågar. Den finns inläst av författaren och kommenterad i Corren.

Ett PS också om Notre-Dame i form av en krönika av Johan Croneman. ”När annars skulle vi jämföra Notre-Dame och naturkatastrofer om inte nu?” (DN) /Fride

DEN BELÄGRADE HUMANISMEN

Sven Delblanc höll detta föredrag i samband med att vi firade 50-årsjubileum, och Uno Dewoon gjorde då denna illustration i protokollsboken. Det bör alltså ha ha varit 1984.

Med tanke på dagens debatt om humanismens roll skulle det ha varit intressant att veta vad Sven Delblanc tog upp i sitt föredrag. Kanske är det någon av er som minns? Det verkar vara just det tal som Delblanc-sällskapet har publicerat i en bibliografi.

Den kämpande humanismen

Pär Lagerkvist och essän Den knutna näven (1934)

Före och under Andra världskriget manade Pär Lagerkvist till kamp för de humanistiska värdena. I essän ”Den knutna näven” ser han Akropolis i Athen som en försvarsklippa för humanismen mot diktaturernas barbari. ”Den kallar sina trogna, samlar dem på nytt kring det dyrbaraste de äger. Inte till skönhetssyner, inte till drömmar och dådlöshet. Men till kamp! Till hänsynslös, outtröttlig kamp! Till k ä m p a n d e humanism. Den knutna näven”. /Tack till Torvald som påminde om detta.

Wikipedia berättar mer:
Kort efter Bödeln gjorde Lagerkvist en resa till Grekland och Palestina, som formade sig både till ett slags pilgrimsfärd till den västerländska civilisationens källor och en markering av att de idéer de stod för nu var under hot. I Den knutna näven (1934) beskriver han sina möten med Aten, Delfi och Jerusalem och formulerar samtidigt kraftfulla appeller gentemot fascismens våldsdyrkan, inhumanitet och antiintellektualism — och mot den senfärdighet att ta detta på allvar som han såg omkring sig. När kriget kom 1939 stod Lagerkvist på Gestapos dödslistor inför en eventuell tysk invasion av Sverige.

Den politiske Pär Lagerkvist

I februari 2011 skrev Peter Englund så här i sin Akademiblogg:

I onsdags var det så kallad ”Kväll på Akademien”, och temat var ”Den politiske Pär Lagerkvist”. Det är en ofta bortglömd sida av honom…

Objektet, Pär Lagerkvist, låg fast där i mitten, men belystes sedan från olika håll, dels av den nuvarande innehavaren av stol nummer åtta, Jesper Svenbro, dels av litteraturvetarna Håkan Möller och Margareta Petersson, men även av Pärs son Bengt…

Kvällen fick en oväntat stark avslutning, i och med att objektet själv, Pär Lagerkvist, fick sista ordet. Detta i form av två ljudinspelningar med hans röst. Själv fick jag faktiskt små rysningar av att höra hans nyårstal från 1941, som då sändes i radion…

En sida ur Pär Lagerkvists manus till detta nyårstal 1941 visar hur han strukit och ändrat och förberett hur lång tid uppläsningen skulle ta:

 

 

En knuten näve — är det inte alltid detsamma som våld för en humanist?

Eller kan vi hålla med?:
Den knutna näven är en symbol för motstånd mot övermakt, skriver Henrik Arnstad i en essä i Tidningen Vi, och denna essä behandlas i Nya Kultursörens blogg.

Fotografen David Lagerlöf tog det berömda fotografiet av Tess Asplund som protesterade mot Nordiska motståndsrörelsen på 1 maj i Borlänge.

 

En understreckare om Pär Lagerkvist.


DEBATT om språket

Denna debatt är PRINCIPIELLT intressant för en humanist, eller hur? Skyltar med två språk är självklara i många tvåspråkiga länder. Men ska vi ha enspråkiga skyltar bara på engelska i Sverige med tanke på sådant som internationalism och turister? Varuhuset svarar här.

 


Magnus Bremmer i DN den 15 mars:

Den frånvarande humanisten kan vitalisera vårt fantasilösa idéklimat
(nu är artikeln upplåst)

Svar av Isak Hammar den 22 mars:

Den klassiska folkbildaren kanske tillhör historien
Isak Hammar är verksam inom tankesmedjan Humtank.

Svar av Magnus Bremmer den 25 mars

Det krävs humanistiskt nytänkande i alla led
 NYTT: Folkbildaren Mattias Lundberg: Humanistiska forskare måste försöka nå ut bättre

En tidigare krönika bidrog till att starta denna debatt:
Johan Croneman: Släpp loss forskarna i debatten – och gärna i opposition mot journalister som går på tomgång

Noteras bör här att Magnus Bremmer år 2018 fick Svenska Humanistiska Förbundets stipendium till yngre humanist. Han är kulturjournalist, kritiker och litteraturvetare och verksam från Stockholm.

Han är också verksam på webbplatsen ANEKDOT Det digitala bildningsmagasinet

 


Debattartikel om vad humaniora och humanism kan ha för uppgifter i dag

NYTT: Kanske vill du läsa vad som nyligen publicerades i Finland i den svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladet. Artikeln hade rubriken Hurra för humaniora! och är skriven av Bengt Wahlström som är svensk civilekonom, omvärldsanalytiker och författare med framtidsfrågor som specialitet.

INGRESSEN VAR FÖLJANDE: Humanioras ställning stärks när det behövs hjälp att tolka de stora samhällsförändringarna som klimathot, robotar och algoritmer. Men såväl innehåll som förpackning måste anpassas till hur världen ser ut i dag.

”Slutsatsen blir att de två kanske största utmaningarna vi människor står inför i dag – kampen mot klimathotet och hanteringen av den digitala transformationen – båda behöver ett allt större inslag av humaniora, för att kunna utvecklas optimalt. Men frågan är om denna insikt automatiskt innebär en renässans för humaniora?”